Ibland tar det lite tid innan poletten trillar ner. Lilla dottern har beklagat sig en längre tid över i stort sätt alla tröjor vi satt på henne. Utom fotbollströjorna. Så dom har varit som hennes mysbyxor. Men eftersom dom är gjorda i läskigt, glansigt tyg har jag inte riktigt velat ha dom till dagis då det ska vara ute och lekas i många minusgrader. Men i dag slog det mig...dom är ju större. Dom är faktiskt en rejäl bit större. Så jag insåg att det nog var dags att plocka fram en ny storlek ur garderoben med syskonen och kusinernas urväxta kläder. Sagt och gjort.

Jag började nästan gråta, kläderna som låg där hade jag ju just plockat ur brorsan garderob...kändes det som. Tiden går så fort! Han hade den storleken när vi kom hem från BB med lillasyster, m.a.o har det gått tre år sen han hade dom men det känns som förra veckan. Jag hinner inte med, snart är dom vuxna och utflugna, jag är pensionär och så är det bara döden kvar.

Jag tänker på min vän som ska ha barn...typ nu. Jag ringde dit i dag men ingen svarade. Så jag skickade ett meddelande men hon svarade inte på det heller. Kanske föder hon...typ nu?

Tänk, det har snöat hos mig också. Så jag satte på mig de höga stövlarna när jag skulle hämta tidningen i morse. Men det hade inte kommit nån och stövlarna räckte inte, jag fick snö på byxorna ändå. Förbannade vinter. Men jag slapp skotta iaf, det skötte maken. Jag skurade inne istället. Mycket könsstereotypisk. Men tidseffektivt eftersom jag faktiskt är bättre på att skura och maken på att skotta.

Jag tittar på Die hard 2 och skriver samtidigt, den är riktigt bra faktiskt.

Nu kallar maken på Facebook, vad säger det om oss? För han sitter ju i rummet bredvid :-)

Inga reflektioner.