Känns som ett bra tema just nu.  Lyssna och njut.

Och fantstiska Loppan dansar på bästa hårdrocksmanér när mamma spelar musik. Så jag ler. För hur kan man låta bli. Men gråter gör jag inte. Fast vad nära det var när jag vart tvungen att förklara att jag kunde bli sen på dagis. Till bästa fröken. Som såg ut som om hon ville krama om mig. Men nej, tänker inte!

En sunkig dag som denna borde Gud kunna vara lite schysst. Men nej, han ser till att hela journalsystemet strejkar. Så frustrationen flödar. Jag andas 10 djupa andetag och går ut från mitt rum.

Alla undrar, vad har hänt?

Jag är sårad. Jag är sviken. Jag är besviken. Och inte så lite äcklad. Bara för att det inte var meningen, inte menat så, gör det inte ok. Låt oss nöja oss med det.

Jag är så trött. På ord. Som skadar för att de är så lätta att bara säga. Skriva. Som om de inte är på riktigt. Jag orkar inte väga mina ord, ta hänsyn till andras känslor när jag ska beskriva mina. Men jag måste, för att behålla respekten för mig själv. Så jag drar mig lite undan, orkar inte med den pressen under tid. Som vid chatt eller sms. Vill ni få tag på mig så finns jag i mitt hem, alternativt ring. För jag är inte röstlös, bara tröstlös.