Jag blir bara mer och mer lik min far. Sitter i bilen och lyssnar på hårdrock. Om jag blundar och tänker på honom är det så jag ser honom. Lite lätt förvirrad och med nära till skratt, logisk men empatisk och snäll är också likheter. Må han leva för evigt.

Jag känner mig ofta ganska värdelös som läkare har jag kommit på. Kanske är det här husläkeriet inget för mig. Åtminstone vet jag med mig att jag känner mig bättre till mods varenda gång jag får se en röntgenbild eller hålla i en skalpell...eller åtmintone nåt vasst som får patienten att blöda. Jag längtar till AT när jag får gå runt på olika avdelningar igen....trodde aldrig jag skulle känna så! Men då får jag verkligen känna efter vart jag hör hemma.

Vill mest ha semester faktiskt. I brist på det tänkte jag gå så mycket som möjligt. Vi har stegtävling här på jobbet. Inte mot varandra alltså utan mot andra vårdcentraler. Och gå är ju mitt nya nöje så jag hänger på. Började första tävlingsdagen med att glömma stegräknaren. Förvirrad var det ja *mutter*

Måste prata med chefen om förlängning på viket...*pust*